Fred kräver förhandlingar

Den palestinska ledningen beslöt på fredagen att driva en begäran om att FN:s säkerhetsråd ska kräva att de israeliska bosättningarna fördöms. Som väntat lade USA in sitt veto i säkerhetsrådet. Ett av få vettiga beslut i Mellanösternkonflikten av den amerikanska administrationen sedan Barack Obama tillträdde. Bosättningarna som institution på de palestinska områdena kommer inte att kunna kvarstå som idag vid en fredsöverenskommelse och där en palestinsk stat bildas. Det kan i vissa fall handla om att införliva bosättningar med Israel, och i andra fall om att helt och hållet avveckla. Det är - och måste vara - en fråga att förhandla om. Inte på förhand att bestämma om. USA betonade emellertid att åtgärden igår inte ska uppfattas av Israel som ett stöd för fortsatt byggande av bosättningar på ockuperad palestinsk mark på Västbanken och i Östra Jerusalem.

Vad jag förstår tänker palestinierna trots gårdagens nederlag göra ett ytt försök, medan Israel kräver att palestinierna ska gå tillbaka till förhandlingsbordet utan några förhandsvillkor. Palestinierna å sin sida avser att föra frågan till FN:s generalförsamling i september. Ja just det, FN:s generalfösamling - där världens diktaturer är i majoritet. FN:s råd för mänskliga rättigheter, som har till uppgift att ta upp frågor om brott mot de mänskliga rättigheterna, är också i knäet på dikaturer. Det räcker med att betrakta det ensidiga fokuset på Israel.

Jag noterar att den moderate utrikesministern Carl Bildt anser att gårdagens veto var beklagligt av USA. När det gäller Mellanösterkonflikten anser jag att Bildt i de flesta fall är fel ute. Han skriver i sitt inlägg om att ifall fredsprocessen uppfattas som blockerad, ökar det politiska utrymmet för mer oförsonliga krafter i dessa länder. Så kan man naturligtvis tycka, men hur ska man uppfatta fredsprocessen som annat än just blockerad när palestinierna inte vill förhandla?

Om fred ska kunna bli möjlig mellan israeler och palestinier krävs att båda parter är villiga till att kompromissa i förhandlingar, men utan förhandsvillkor för att börja förhandla. Jag oroas över själva historieskrivningen som tycks ha fallit i glömsla hos många, däribland Bildt.

I FN:s delningsplan av det brittiska Palestina-mandatet från 1947 fanns föreslaget både en judisk och en arabisk/palestinsk stat, vilket araberna motsatte sig. De accepterade nämligen aldrig någon judisk stat överhuvudtaget (de förblev konsekventa under årtiondena i sina försök att utplåna den judiska staten genom krig, krig och krig). Redan 1921 hade emellertid Palestina-mandatet styckats upp till 2/3 vilket hade tillfallit Transjordanien, numera Jordanien. I samband med att Israel, trots de arabiska grannars motstånd, utropades 1948 följde krig och flyktingströmmar. När vi talar om flyktingar i det arabisk-israeliska kriget 1948 är det i vardagligt tal bara de arabiska flyktingarna från Israel, men betänk i sammanhanget att ca 870 000 judar tvingades fly från arabländerna efter 1948. Sedermera medborgare i Israel.

Den palestinska flyktingproblematiken är däremot mycket mer komplex. I UNRWA:s första rapport 1 maj 1950 beräknades antalet flyktingar till 914 000. Definitionen blev: ”En arabisk person som hade bott inom det brittiska mandatet Palestina mellan juni 1946 – maj 1948 och hade flytt”. I en debattartikel på SvD Brännpunkt för ett par år sedan skrev Annelie Enochson (KD):

Med tiden har mandatet förnyats och definitionen av vem som är flykting utökats till flyktingarnas barn och barnbarn. Detta är en helt unikt situation och gäller inga andra flyktinggrupper i världen. Under de 53 år som gått har UNWRA kommit fram till att det idag finns drygt 4 miljoner palestinska flyktingar. För att få stöd av UNWRA får flyktingen inte ha något arbete. Detta är mycket olyckligt eftersom det omöjliggör egenmakt och bidrar till passivitet.

Vidare presenterade hon ett förslag till lösning:

En möjlig och genomförbar lösning är att en palestinsk stat med hjälp av FN absorberar de palestinska flyktingar som önskar bli medborgare, precis som Israel sedan statens grundande, tagit emot judiska flyktingar. De palestinska flyktingarna som väljer att inte flytta till Palestina ska ha rätten att få medborgarskap i andra länder i enlighet med dessa länders lagar.

Som ni förstår är verkligen den palestinska flyktingfrågan komplex. Som jag på denna blogg även har skrivit om tidigare används de palestinska flyktingarna som brickor i ett större spel. De omgivande arabländernas ovilja att integregrera flyktingar samt FN:s tysta stöd till att helt tappa kontrollen över frågan har gjort den till en av de moraliskt mest svåra att debattera. Inte desto mindre måste den få en lösning om konflikten ska kunna lösas.

Bosättningarna är också en fråga som måste lösas. Vad som glöms bort är att palestinierna sedan tidigare redan har accepterat tanken om kvittning av land. Det finns ännu inga fastlagda gränser för Israel, och något palestinsk stat har aldrig tidigare funnits i området. Därför är detta frågor som måste förhandlas och lösas i konkreta förhandlingar inför ett fredsavtal för att den palestinska staten ska kunna bildas. Även om palestinierna hade chansen redan 1947, så är det inte för sent. Fred kräver förhandlingar, och i förhandlingar krävs det kompromisser. Att utropa en stat ensidigt som Arafat gjorde 1988, eller som nu gå till FN, istället för att ägna sig åt konstruktiva förhandlingar utan förhandvillkor gynnar vare sig palestinierna, en kommande palestinsk stat eller den långsiktiga freden.

Läs mer här, här, här, här, här, här, här, här, här och här.

Bloggar: Israel i Sverige, Mikael Wendt, Olas tankar, Pophöger, Röda berget, Röda Malmö

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Bosättningar, FN:s säkerhetsråd, Israel, Judiska flyktingar, Kvittning av land, Mellanösternkonflikten, Palestinier, Palestinska flyktingar, Politik, UNRWA, USA, Veto