Idag är det utrikespolitisk debatt i riksdagen. Den inleddes med presentation av regeringens utrikespolitiska deklaration. Oppositionen är splittrad, bl.a. när det gäller frågan om den svenska insatsen i Afghanistan och EU. Frågan om Afghanistan blir särskilt intressant med anledning av att stödet under den senaste tiden har ökat, bl.a. till följd av dödsskjutningarna. Carl Bildt anförde under debatten att Sverige under de senaste åren har fått en tydlig utrikespolitik och att det har bidragit till att göra Europa starkare i världen. Han menade vidare att de rödgröna vill ersätta detta med en utrikespolitik som tyngs ner av Castro- och talibankramare. Till stora delar tycker jag att regeringen har fört en mycket bra utrikespolitik de senaste åren och det har definitivt bidragit till att placera Sverige på kartan. Vi framstår nu som mer offensiva i världen.
Debatten i riksdagen berörde olika delar, men jag blir bekrymrad när Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin (S) avslutade sitt sista inlägg i debatten med att ge beröm till regeringen för bl.a. Mellanösternpolitiken under EU-ordförandeskapet. Om det finns något som bör kritiseras så är det just hur denna politik har förts. I ljuset av dagens gemensamma utrikespolitiska ställningstagande från de rödgröna partierna blir förstås Ahlins hållning glasklar.
Som moderat ser jag det som bekymmersamt hur Alliansregeringen har positionerat sig i Mellanösternkonflikten. Till stor del tycks man ha anammat det pro-palestinska perspektivet. Att kräva av palestinierna att respektera demokrati, mänskliga rättigheter och behandla andra samt sitt eget folk med respekt tycks inte vara något omvärlden anser tvunget. Desto mer lutar man sig tillbaka på palestinska krav såsom att Jerusalem ska bli huvudstad i en framtida palestinsk stat och att 1967 års gränser ska ligga till grund för fredsförhandlingar. Att Östra Jerusalem, som palestinierna främst gör anspråk som huvudstad, har haft en judisk majoritet sedan början av 1800-talet bryr man sig inte om.
Sexdagarskriget 1967 var ett försvarskrig som inleddes då grannländerna var i färd med att anfalla Israel och sålunda lyckades landet på detta sätt undanröja hotet och säkra sin fortsatta existens. Det intressanta är att mellan 1948 och 1967 krävde araberna som var bosatta i det av Jordanien ockuperade Västbanken och det av Egypten ockuperade Gaza ingen palestinsk stat. Vad man istället krävde var Israels totala utplånande. För en sund Mellanösternkonflikt behöver denna historiska bakgrund beaktas. Att respektera Israel som en judisk stat är grundläggande för att fredsförhandlingar överhuvudtaget ska kunna bli framgångsrika.
Ska det kunna förhandlas fram en varaktig fred i Mellanöstern mellan israeler och palestinier krävs det emellertid villkorslösa förhandlingar. Det är inte rimligt av omvärlden att helt sonika kräva av Israel att ge upp Jerusalem till palestinierna. I så fall kan man gott lika gärna begära av Israel att utse Tel Aviv och palestinierna Ramallah till sina formella huvudstäder och Jerusalem till gemensam andlig huvudstad. Utan att ta ställning i frågan vore det betydligt mer konstruktivt än hur EU och USA för närvarande agerar. Vad gällande bosättarfrågan skulle man på samma sätt kunna kräva av palestinierna att ge upp kravet om flyktingarnas rätt till återvändo i utbyte mot ett tillbakadragande. Inte heller detta gör man. Hur menar omvärlden att man ska kunna bidra till att förhandla fram fred utan att ställa krav på båda parter? Här borde Alliansregeringen definitivt tänka om, för de rödgröna lär inte göra det!
Bloggar: André Assarsson, Dick Erixon, Fred i Mellanöstern, I Gilboas svala skugga, Israel i Sverige, Jihad i Malmö och Sapere Aude.
Läs mer här, här, här, här, här och här.
Intressant och Twingly.
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Alliansen, Carl Bildt, EU-ordförandeskap, Fredrik Reinfeldt, Israel, Mellanösternkonflikten, Moderaterna, Palestina, Politik, Regeringen, Rödgröna, Samhälle, Tvåstatslösning
5 kommentarer:
Mycket bra som vanligt!
Suverän sammanfattningen av situationen. Tack!
visst är det viktigt att ta i beaktning historien, men då måste man enas om vilken historien är. med din historieskrivning är det fullkomligt rationellt att vara pro- israel. men är det den enda?
exempel: du säger att Östra Jerusalem varit av judisk majoritet sen början på 1800- talet. FNs rapporter säger annorlunda och citerar israeliska myndigheter:
The 1967 census conducted by the Israeli authorities indicated that 66,000 Palestinians resided in East Jerusalem, 44,000 of whom resided in the area known before the June war as East Jerusalem and 22,000 in the West Bank area annexed after the war. At the time there were a few hundred Jews living in East Jerusalem. In June 1993, the Israeli Government was able to proudly announce that a Jewish majority had been achieved in East Jerusalem;
det ändrar väl lite på saker och ting och öppnar för att det finns fler oenigheter om historien?
Till Anonym, som skrev: "At the time [1967] there were a few hundred Jews living in East Jerusalem."
Ja, men det beror ju på att judarna hade fördrivits där av Jordanien 1948. De kunde inte återvända förrän efter sexdagarskriget 1967. Därför är det självklart att det under de 19 åren, tvärtemot de föregående 3000 åren utan avbrott, knappt fanns judar i den jordanskockuperade östra Jerusalem.
Linus: det var det jag ville säga, historien ska beaktas men inte, medvetet eller omedvetet, användas som ett verktyg för en redan ihopsnickrad åsikt. då blir det fel.
för hur ska vi enas om var vi ska utgå ifrån? en grundläggande fråga är ju om historien, vilken den nu är, ger någon trumfkort i en politisk fråga? har judarna rätt till det heliga landet med hänvisning till den judiska historien? har araberna rätt till detsamma baserat på deras historia?
vad säger det i så fall om andra konflikter? kan nordamerikas indianer lägga fram samma argument och räkna med att det får någon slagkraft?
Man måste givetvis titta på andra faktorer och vara vaksam över att vinnarna skriver historien- den kan således manipuleras.
Skicka en kommentar