Apropå mitt inlägg häromdagen om palestiniernas nya linje istället för att tillämpa förhandling, där jag främst berörde deras planerade beslut att gå till FN:s säkerhetsråd för att få ett erkännade för en palestinsk stat omfattande Västbanken och Gazaremsan med östra Jerusalem som sin huvudstad, är det intressant att läsa politiska reaktioner från runtom i världen.
Det svenska ordförandeskapet i EU, med utrikesminister Carl Bildt (M) i spetsen, menar att det är för tidigt även om han slår fast att det vore bra om vi kan erkänna en palestinsk stat. Han pekar emellertid på att det först behöver finnas en sådan. Bildt nämner dessvärre ingenting om problematiken att ett ensidigt utropande skulle kunna liknas vid att alla hittills ingångna avtal mellan folken torde anses som upplösta. Gränsdragningar, bosättningar, flyktingar och Jerusalems status måste lösas i förhandlingar. Dessa frågor löses nämligen inte av sig själva.
Jag blir bekymrad eftersom palestinierna uppenbarligen pratar om "1967 års gränser" som om det vore formella gränser när det enbart var stilleståndslinjer. Gränser förhandlas fram i fredsavtal och något sådant finns ännu inte. Ovillkorliga villkor för att förhandla är ingen linje som är gångbar i fredsförhandlingar. Det finns knäckfrågor och de måste lösas förhandlingsvägen och inte igenom att försöka låtsas som att araberna inte förlorade sexdagarskriget...
Fredsprocessen behöver återuppväckas på bred front vilken Frankrike nu höjer rösten för. Det vinner både israeler och palestinier på, samt för den delen också resten av regionens folk. Parallellt bör Israel försöka förhandla fram fredsavtal med Syrien och övriga strategiskt viktiga länder för att kraftigt mana palestinierna att acceptera Israel som en judisk stat. Hatpropagandan i palestinska skolor och medier måste även få ett slut för att undvika fortsatt indoktrinering.
Sedan kan jag inte undgå att svensk media fortsätter att snedvrida rapporteringen utan att ta hänsyn till historien, ta bara exemplet när det rapporterades om att palestinier symboliskt rev barriärdel på årsdagen av Berlinmurens fall samtidigt som palestinierinas mångåriga och nu avlidna ledare Yassir Arafat stödde Berlinmuren och det östtyska förtrycket. Arafat och palestinierinas har sannerligen valt sina vänner med åren. Därför är det dags att lämna det som varit bakom sig och se framåt. Förhandla och bilda en palestinsk stat med tydliga gränser, ge upp tanken på att förinta Israel och erkänn istället Israel som den judiska stat den är!
Intressant och Twingly.
Läs även andra bloggares åsikter om Benjamin Netanyahu, Berlinmuren, Fredsprocess, Gaza, Gazaremsan, Israel, Jerusalem, Krig, Mahmoud Abbas, Palestina, Palestinier, Politik, Samhälle, Syrien, Terrorism, Västbanken, Yassir Arafat
6 kommentarer:
arafats stöd till ddr behöver väl inte varit moraliskt? förklaringen ligger i realpolitik. obama, bush osv. behöver inte gilla kina för att göra affärer med dem. samma gällde för arafat, så länge han fick politiskt stöd från öst var han nog nöjd.
för det andra: berövar arafats strategiska stöd till ddr det palestinska folket rätten att avsky den israeliska muren?
vad har utfallet i sexdagarskriget med gränserna att göra?
enligt internationell lag får man inte ta territorium genom militär seger. hur fett man än vinner.
Utfallet i sexdagarskriget ligger till grund för de "gränser" som palestinierina pratar om. Min poäng är att slutliga gränser bör fastställas i ett framtida fredsavtal och att de mycket väl kan användas i förhandlingarna för att kompensera både israeliska bosättare och palestinska flyktingar. Ännu är det nämligen enbart tal om stilleståndslinjer och inte gränser.
Att från palestinskt håll kräva exakt de linjer som gällde 1967 är en smula naivt, liksom det vore om israelerna vägrade ge upp en enda av sina bosättningar på Västbanken.
"enligt internationell lag får man inte ta territorium genom militär seger."
Det är vad som står i resolution 242, och innebär att Jordaniens ockupation av Västbanken och Egyptens ockupation av Gaza var olaglig.
Israel, som vann sexdagarsriget 1967, då resolutionen skrevs, erbjöd däremot fred i utbyte mot att araberna skulle få merparten av de områden som Israel befriade. men araberna vägrdae.
Israel avstod från att annektera områdena, utan har förökt att få araberna att förhandla om fred i decennier.
Fredrik,
Hur kommer det sig att de Palestinska flyktingarnas ratt till sin egendom ar forhandlingsbar?
Eftersom du ar ett fan av "Atlas Shrugged" sa forvanar dina asikter om Palestinernas privata egendom mig.
Hej Apa,
Först och främst kul att du tar upp "Atlas Shrugged". Jag tycker att det är en väldigt spännande skönlitteratur bok, men jag hämtar inte mina politiska åsikter ifrån den. Ledsen att göra dig besviken.
Det är vidare extremt problematiskt att palestinierna hävdar att flyktingstatusen går i arv. Den praktiska konsekvensen är att barn, barnbarn och barnbarnsbarn till de som flydde från sina hem i samband med det första arabisk-israeliska kriget 1948 ännu idag kan kräva rätt till återvändo. Detta är inte realistiskt.
Min poäng är därför att flyktingfrågan behöver lösas i förhandlingar. För de som flydde 1948, inte på grund av Israels utropande utan på grund av angreppskriget, skulle man kunna tänka sig kompensation på samma sätt som det kan bli aktuellt för israeliska bosättare på Västbanken, dvs. Judeen och Samarien.
Rätt till egendom är ju annars ett intressant fenomen i denna konflikt. De s.k. vräkningarna i östra Jerusalem skedde ju t.ex. på grund av att palestinierna som bodde där inte betalade hyra och där judar från före Israels utropande hade ägarbevis till berörda bostäder.
Skicka en kommentar